Veckans retro.

MP3, egentligen MPEG-1 Audio Layer 3, är en del av standarden MPEG-1.
MP3 använder en algoritm för destruktiv komprimering av ljud, vilket innebär att en del av ljudsignalen försvinner när ljudet komprimeras enligt MP3 algoritmen.
Vid låg datahastighet ger MP3 dålig ljudkvalitet jämfört med motsvarande nyare algoritmer som också tar bort delar av ljudet, men vid högre bitrate är kvalitetförlusten mindre påtaglig.
En låt i MP3-formatet kräver något mer diskutrymme än nyare filformat.
MP3 med 128 kbit/s (som också benämns 16 kB/s eller 128 kbps) ger en ljudkvalitet som många ansåg är tillräcklig och blev snabbt en inofficiell standard när nerladdningsprogram blev allt vanligare.
Idag är dock oftast 192 kbit/s ett minimikrav och 320 kbit/s är inte ovanligt att se.
En möjlig efterträdare till MP3 är FLAC som komprimerar ljudet utan att någon information går förlorad (engelska: lossless).
Filer som är komprimerade i MP3-formatet kallas vanligen för MP3-filer eller MP3:or.
MP3 bygger på patent ägda av bland andra Fraunhofer IIS.
I praktiken innebär det att den som tillverkar en MP3-spelare måste betala licensavgifter.
Algoritmen utvecklades 1991 vid universitetet i Hannover i Tyskland.
MP3 är ett av de absolut mest populära ljudformaten idag, vilket beror på att formatet har funnits under en lång tid och har hunnit etablera sig.
Formatet stöder dessutom ID3-taggar vilket används för att spara dold metainformation till exempel album, artist och kommentarer.
Motsvarigheter till ID3 finns hos flera populära filformat, till exempel WMA.
MP3 är inte detsamma som MPEG-3, som inte har funnits annat än som ett dokument.
Formatet MP3 blir alltmer populärt, även bland dem som tidigare varit mot distribution av musikfiler utan kopieringsskydd.